Måns Klang föddes i en högborgerlig familj i staden Uppsala eller Eriksborg beroende på vilken värld han uppträder i. Han uppfostrades av sin akademiske far och var modern blev av har han ingen aning om (Fadern har aldrig velat berätta detta de få gånger han frågat)

         Redan vid tidig ålder inleddes faderns försök att göra den unge Måns till en bildad och respektabel person. Även om sonen visade sig ha både läshuvud och skrivtalang skulle detta snart komma att bli ett uppdrag som var dömt att misslyckas. Och allt tog sin början på den plats där kunskap och ödmjukhet värderas högst av allt; universitetet.

  Måns första år gick relativt smärtfritt och han lärde sig matematikens grunder, förfinade sitt skrivande och läste både religiösa och profana texter. Det var i andra året som den ödesdigra vändningen kom. När studenternas musikutbildning började.

I trubadurkonsten fann nu Måns en vän och livskamrat som skulle leda honom in på hans brokiga bana. Till att börja med förtjusades han över den uppskattning och ekonomiska favör som stod att vinna vid de adligas tillställningar men det var när han sökte sig till de mindre bemedlade i stadens sämre kvarter som han blev riktigt biten. Det blev vin, kvinnor och sång i sådan rasande fart att han snart inte visste om det var morgon- eller aftonstjärnan han med mjöd- och sömndruckna ögon såg upp på där han låg på rygg i halm och hö. 
         Redan sex månader in på andra årets utbildning kunde Måns visa upp en imponerade frånvaroprocent på närmare 85. Han varnades högtidligt av sin far och av universitetet med förskjutning och relegering och efter en enorm kraftansträngning tog han sig inför andra terminen samman för att återgå till sitt liv som skötsam student. Detta liv varade uppskattningsvis i arton timmar.

Och därefter började hans liv som kringsnubblande speleman. Fadern och universitetet gjorde gemensam sak och slängde ut honom på gatan. Runt världens länder och riken for han nu likt lövet för vinden i en vindränkt odyseé av toner och skratt. 
         Han lyckades tack vare sin utbildning, sociala förmåga och härkomst tjäna ansenliga summor på uppträdanden för både adel och kungligeter och ryktet om den bekymmerslöse och begåvade trubaduren spreds likt en vårvind. 
         Dessvärre lyckades han också, tack vare sin usla självdisciplin och smak för dekadent leverne slösa bort varenda penning så fort han tjänat den. Hans bristande respekt och avsaknad av empati förde dessutom med hans goda rykte en doft av undergång och fler gånger än handens fingrar har han utsatts för dödshot eller stått inför rätta.

Men Måns Klang lever! Han har för länge sedan, trots sin goda räkneförmåga, glömt bort hur gammal han är men uppskattar att han är någonstans mellan tjugotvå och fyrtiotvå.

En åldrad yngling, en trollful skönhet, en lycklig tragedi, en vindlätt kärlek som när du minst anar det blåser in på det värdshus där du sitter för att stjäla din uppmärksamhet, dina daler, din dryck, din mor och din dotter i utbyte mot skratt, sång och ett ögonblick av känslan att faktiskt vara vid liv.